Jag är tredje generationens invandrare
inte svensk alltså.
Fast endå så väldigt svensk, om en jämför med väldigt många andra tredje generationens invandrare.
Jag fick inget språk från faderslandet
Jag är vit som en snöflinga
Men endå.. Folk hajar till när de hör mitt efternamn, för jag är ju inte svensk.
Jag börjar känna att det är mer och mer viktigt, mitt finska arv. Vill lära mig finska, vill koppla ihop det där konstiga efternamnet med mitt liv..
Jag börjar också bli mer och mer arg. Arg på osynliggörandet, arg på diskrimineringen, arg på att anledningen till att jag inte har fått lära mig finska är för att samhället lärde min pappa att hans modersmål var fult och fel och skulle inte användas.
Jag blir arg när folk driver med finländare.
Det stör nog folk en hel del.
Att jag inte är okej längre med att mitt folk ses som alkoholiserade känslokalla latmaskar. Att den stereotypiska hårda finska mannen säljer byggmaterial på tv-reklamen. Att det ska finnas en nolltolerans mot diskriminering mot folk från andra länder, men mot finnarna är det okej. Att det är så jävla okej att vara så mot mig.
Alla krogkvällar och hemmafester hos svenskar som spenderats med att bevisa att jag minsann är en riktig finne genom att supa mig så redlös så jag inte minns något eller spytt ner en blomkruka.. Alkohol gör en inte smart direkt..
Men visst. Jag vet att jag har det lätt, superlätt. Sålänge jag håller käften och ingen ser mitt efternamn på ett papper så passar jag ju in. Jag är ju vit.
Men det syns tydligen endå, om jag hade fått en krona för varje gång någon frågat mig om jag är finsk för att jag ser ut att vara det(oftast pga mina "finska kinder") så skulle jag inte behöva slava som vårbiträde den här sommaren.
Men jag ÄLSKAR att jag är finsk!
Min finska släkt är stor, högljudd, full av kärlek, så jävla inte svensk. Jag har aldrig klarat av att umgås med svenska familjer. Där man ska vara tyst och lugn och äta fint med små tuggor och smyga runt varandra och aldrig visa känslor. Jag är så glad att jag har träffat en man vars familj spenderat en majoritet av sin tid utomlands, så dom har kärleken och värmen i sin familj dom med.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Få ur mig tankar som snurrar. Jag orkar inte försöka vara svenskarnas uppfattning av vad en finne är mer. Däremot vill jag gärna bli mer finsk. Hitta min kultur som ju faktiskt är min. Jag letar så mycket i mitt liv. Letar efter något som känns rätt, som känns som mig. Och jag tror att det är Finland jag letar efter egentligen, jag tror det är biten som saknas. Så jag tänkte reclaima den från och med nu. Jag hoppas att jag har rätt, och jag hoppas att jag hittar verktygen för att kunna be alla saatana ruotsalaiset att hålla käften när de börjar prata finlandssvenska såfort de hör mitt efternamn eller säger: "Dinaa...Dinaa.. Hyväräjnen? Hyvänänän? Äh.."
Nyt alkaa loppuelämäni
