Smink

Jag älskar smink!

(Jag hatar smink)

Jag älskar smink för att det är konst! Det är kul, det är att leka med skuggor, ljus färg och skapa ansiktet, att att uttrycka vem jag känner mig som idag och vad jag vill vara.

Jag hatar smink för att det får mig att känna mig ganska ful när jag inte har det. När min hud har sina röda partier och fläckar, mina ögon är små, mina ögonbryn är halvt osynliga och mina ögonfransar nästan helt osynliga.

Klart jag tycker att jag är fin utan smink också. Men endå.. ya knows?

Dessutom hatar jag nuförtiden mitt smink för att det är fullt med skit. Skit som förgiftar mig, skit som kliar svider, förstör. Skit som förtjänar att hatas.

Men det finns ju smink utan skit. Så ett undantag från mitt nyårslöfte(som är att bara konsumera det jag behöver och försöka att inte okynnesshoppa) blir; Naturliga smink och hårprodukter.

Vilket ju egentligen inte räknas. För om jag nu ser till mina "behov" bortom de rent basala, fysiska behoven, så är smink något jag behöver. Min själ behöver det, för det är roligt, kreativt och får mig att må bra.

Sen är redan en del av mitt smink naturligt och ekologiskt. Jag snubblade över detta en dag med en fin liten halva priset lapp, så det köpte jag!

Kajalen är inte hemskt imponerande, men den funkar. Jag gillar mascaran, honungsdoften är dock.. mjeeh.. men den försvinner såfort den har torkat.

Sen har jag beställt hem testers på Tikei:s mineralfoundation som kommer i delightfully ljusa toner för oss som tycker om att se ut som att vi aldrig sett solen. Min hud är lyckligt kli-fri och blek, vad mer kan en flicka önska?

Det jag saknar är dock svart läppstift, eller helst lipgloss. Rimmel gör ett svart lipgloss och jag älskar det! Det är svart, men inte SVART, för lite mer vardagliga gotiska vibbar, vilket faller mig på läppen.

see what I did there?

Så min plan är att antingen beställa via Ebay där det finns ETT enda som passar mina krav, Etsy, som faktiskt hade flera svarta mineralläppstift, ELLER!! Göra ett själv, vilket om det lyckas, kommer att göra mig till världens lyckligaste lilla Dinasaur! 

Kunskap

Jag känner väldigt ofta att jag inte kan någonting.

Alltid när jag säger det högt så protesterar folk. Dom säger att jag är smart, att jag kan saker.

Men jag kan inte det jag vill kunna.. Jag kan nästan en del av det jag vill kunna.

Saker jag nästan kan är t.ex;
 Frisöryrket (Kan massor om ekohårvård men klipper så långsamt att jag tydligen inte är värd att anställa)
Spinna (gick en kurs, köpte en begagnad spinnrock, men kom aldrig igång och nu är det längesen jag var på kursen och det känns inte som att jag kan spinna längre, men det är egentligen bara att sätta mig och börja, men jag är rädd att det ska bli fel och vill inte slösa ull)
Sticka/virka/brodera; Jag vill och har lärt mig, men tycker jag är dålig/gör det så sällan så jag typ glömmer hur det ska göras
(Are we starting to see a pattern?)
Spela ukulele; Gör det för sällan, tappar strummingen om jag börjar sjunga
Odla; Jag har gjort det en del men de blir oftast inte så bra, jag är rädd att slösa en massa pengar på frön och grejer och sen blir det inget av det..
Teckenspråk; Helt okej, men inte tillräckligt..
Bild&form; Jag kunde.. typ..men då tyckte jag inte att jag kunde för att jag inte var bra på realism, jag tyckte att det var det enda som räknades så jag slutade, så nu kan jag typ ingenting igen, fast jag tror att jag kan..jag vågar bara inte för tänk om jag är dålig..
Umgås med/ta hand om djur; bättre än många, sämre än dom som är riktigt bra på't..
Skriva
LoL
Köra moppe
Göra dreads/dreadextensions/flätning
Sjunga

Saker jag kan jävligt bra;
Läsa fort
Engelska
Ta hand om andras barn (mammor har sagt det till mig iallafall)
Teoretisk kunskap om giftfri hud/hårdvård, dock inte så duktig på att konsekvent praktisera det jag lär..
Köra bil(men jag har inget körkort för det)
Säkert annat som jag inte kommer på nu..

Saker jag vill vara asbra på
Jag vill kunna minst fem språk(Kan tre nu)
Odla mat!!!!!!
Baka
Laga awesome veganmat eller leva raw
Skriva
Bild/form/pyssel
Bygga
Spara pengar
Barn(vara bra på barn..bir så fel men ni fattar .. )
Sy/sticka/virka/brodera/spinna TEXTILKONST
Sjunga
Göra hennatatueringar
Djurvård/kommunikation
Dreads och flätning
Spela ukulele
Leva hållbart
Dansa/yoga/röra på mig över huvud taget

Snaaaaaaart är sommaren här och förhoppingsvis har jag då ett halv eller deltidsjobb som jag trivs med och som inte suger ut min själ som en jävla dementor varje dag så att jag kan fokusera en del av min energi på att göra alla dom här sakerna och bli bättre på dom och bli trygg i att jag kan och att jag är bra igen för just nu känns ingenting bra. Eller jo, jag är ledig, det känns väldigt bra. Tid att andas, reflektera, känna, göra saker, städa (hela huset har liksom fallit samman för vi är så jävla instängda i det här jävla stressmörkret så att slänga in en tvätt blir en enorm kraftansträgning) Det händer saker när vi får andrum, och det är skönt.

Samtidigt kan jag inte vara sådär duktig, och leva i nuet. Jag vet att jag ska tillbaka till den där ångestiga, stressiga vardagen igen. 6 månader till..

Det är så svårt! För jag ÄLSKAR teckenspråket  jag kan inte säga det nog JAG ÄLSKAR DET! Jag kommer sakna alla mina döva lärare något enormt, dom är fantastiska, jag kommer sakna att ha den teckenspråkiga miljön.. Men det ska samtidigt bli så sjukt skönt att aldrig behöva gå dit igen.

Jag försöker fokusera på dom lärare som är fantastiska fina människor, men tyvärr vinner Dementorerna. Det är omöjligt att tycka om skolan när dom är där. Jag får superstressångest inför varje lektion med dom och dom gör det tyvärr omöjligt för mig att vilja vara kvar.

Hemskt va? Att några få människor kan förstöra en annars bra arbetsmiljö såpass mycket. Det är verkligen jättesynd. Och jag har verkligen ingen lust att stå ut med dom, jag har försökt i 1 ½ år men nu ger jag upp. Jag vill omge mig med människor som delar min syn på livet. Som strävar efter att alla ska må bra. Som tror på positiv förstärkning och att kärlek, lycka, värme och lek är vägen till kommunikation och framgång.
Att sparka på folk om och om igen för att dom ska resa sig upp och bevisa att dom är bättre än ni trodde, fungerar uppenbarligen på en viss sorts människa, men jag klarar inte av det. Jag tycker det är vidrigt och jag hoppas att jag aldrig mer tvingas försöka lära mig av en sådan människa igen.

Men sån är jag.. och på grund av det blir jag stämplad som svag, en som inte pallar trycket, inte tillräckligt tålig för negativ kritik och krav. Men jag tror jag har insett att det är bullshit. Det är inte okej att trycka ner elever så som vissa lärare på min skola gör. Det är inte okej, och det är definitivt inte mig det är fel på.

Jag gled iväg från ämnet rätt rejält nu men jag behövde få ur mig det där.. Jag är så trött på att få min lust att lära strypt av krav och negativitet från opedagogiska lärare. Det har varit så hela mitt liv och nu är jag så jävla trött på enkelspåriga pedagogiklösa tråklärare så jag vill spy.
Men tack till mina döva lärare, som har öppnat upp dövkulturen för mig, som lyft språkbarriären och öppnat upp en värld som bara språket kan öppna, och som säger till mig att sluta träna, sluta försöka vara perfekt, hitta ditt teckenspråk. Det är dom som jag alltid kommer minnas och som jag tackar för att dom finns.

Förmiddag

 Glada höns = Färgglada ägg <3

 Städade ur vedskåpet, ett 10cm lager av träflis damm, mus/råttskit och pappersfnös blev utskrapat från botten.

 Funderar på vad jag ska hitta på med Racer-Rosa's ull.. kanske ska blanda den med alpacka så den blir supersoftilicious.. har en halv påse indigo liggandes också..men blått är så..kallt..

Humlen har trillat

 Solitary green

 Syren <3

Orientering

Jag försöker navigera ..eller orientera.. vet inte vad som passar bäst men iallafall; världen utan pengar.

Eftersom CSN har ett fantastiskt nytt system som innebär att jag inte får några pengar alls i december, och mina sparpengar, som jag i augusti lagt undan för denna fantastiska månad, slösades bort på lyx som mat, busskort och bensin. Så jag befinner mig nu i en situation där allting helst inte får kosta någonting fram till mitten av januari då CSN ska trilla in.

Som tur var är kylen full med mat iallafall så det behöver jag inte oroa mig över ..

Men fy vad medveten man blir om att allting kostar pengar.. Fick panik när jag matade chinchillorna och insåg att höet inte kommer räcka till fram tills pengarna kommer in.. Sen kom jag på att jag har lite "emergency cash". Då tycker jag allt bra om mig själv!

Men det är tur att jag är ledig från skolan iallafall.. Det kostar att behöva matlåda varje dag.. När jag är hemma äter jag ett mål lagad mat om dagen och typ frukt, mackor och nötter resten av dagen, men när jag går i skolan äter jag lunch och sen blir jag hungrig igen när jag kommer hem på eftermiddagen.. Konstigt det är endå.. Det kanske har och göra med att jag går upp klockan fem istället för klockan nio.. eller bara flockmentalitet, det kurrar i magen för att alla andra äter..

Oavsett så vill jag bara sitta på stan och skrika FUCK KAPTALISMEN just nu.

Jag vill slippa oroa mig för pengar. Bara en stund.. Fast egentligen är jag inte så orolig.

Jag är mest orolig över att mina sista sparpengar går till räkningar nu och att jag ju bestämt mig för att jag ska resa nästa sommar.. bara en liten bit, bara till en plats, bara en stund.

Jag tänkte att det kunde vara dags för det nu.. sist jag reste var till Danmark för.. tre år sen.. Jag har flugit en gång.. till Tyskland.. för åtta år sen och längre bort än så har jag aldrig varit.

Oh the I-landsproblem. Stackars lilla Dina kan inte resa så mycket som hon önskat.. Så jävla löjligt egentligen..

Men jag har inte så stora krav egentligen. Jag vill bara få tid att vara hemma. Tid att baka, odla mat, ha tid att skörda och få undan all den maten jag odlar, gå långpromenader med mina hundar, sitta och umgås med mina chinchillor, gosa med mina katter. Tid att städa, tid att måla, bygga, sy, sticka, pyssla.

Sen vore det ju trevligt att ha råd med typ ull, eller garn, för jag är inte så duktig på att spinna än så länge..

Jag fattar inte hur folk som jobbar heltid har tid med sånt. Har dem det? Eller är de människorna en myt?

Jag kan jobba så mycket så att jag har råd att betala sån där lyx som bensin, busskort, mat.. Sen vill jag gärna jobba utomhus, eller som ekofrisör, fast jag klipper väldigt långsamt(orsaken till varför jag inte kunde få jobb efter utbildningen).. Eller med teckenspråk.. gärna med barn.. eller djur.. Jag har utbildning till att jobba med djur iallafall.. Barn är jag bara bäst med helt naturligt ;)
Och så nära mitt hem som möjligt för jag hatar att åka buss.. Lätt som en plätt va?

Fast nu är ju julafton förbi så önsketiden är väl slut för i år..

Äh.. Jag får fortsätta plinka på min ukulele, så jag kan sitta på stan och misshandla folks trumhinnor hela nästa sommar och försöka få ihop pengar, det blir säkert finfint ..

Fett

Det bor en ätstörd i mig.

Någonstans under alla lager av fett.
Hon flyttade in när jag var liten. Men då var hon inte så farlig. Hon sa åt mig att äta när jag mådde dåligt för då mådde jag ju bättre.
Så det gjorde jag.
Och blev tjock.

Sen blev jag mobbad. Säkerligen inte för att jag var tjock, jag var ärligt talat en sjukt skum unge, som nu har växt upp till en jävligt skum person. Jag är väl medveten om att min personlighet är.. svår, men det finns folk som älskar mig för det. Så det är okej.

Men iallafall! Dom sa att dom mobbade mig för att jag var tjock, även om det inte var sant, så trodde jag såklart på dom. Jag kunde inte längre äta för att må bra, enter anorexia.

Fast jag var ju aldrig smal, så jag kan ju inte riktigt tro på att jag hade anorexia. (OBS; jag var smal, jag åt ingenting, eller jo typ en sportlunch-choklad om dagen, jag har bara inget minne av att jag var smal)

Sjävskadebeteenden kickade också igång då. Jag har sett värre, jag har löjligt få ärr egentligen. Men jag straffade mig själv på väldigt många sätt, att skära mig var aldrig riktigt min grej så jag gjorde det bara vid dom värsta lågpunkterna.

Men jag började äta igen tack vare många små hjältar i mitt liv. Spydde ibland, överåt(rätt ord?) ibland, svalt ibland, men har aldrig hamnat under 50kg sen dess.

Ortorexiperioden är väl den som fuckade upp allt ordentligt igen. Jag åt bara frukt grönsaker nötter, frön.. lite ris eller potatis ibland eller kokta grönsaker.

Jag påstår inte att rawfood, veganism eller dyl. kostval är ätstörningar. Men om man har en ätstörning är det lätt att..bli lite galen..

Såfort jag åt något som var "fel" fick jag enorm ångest. Jag klarar fortfarande inte av att äta "vanlig" mat utan att känna att jag gör fel, och få ångest.

Jag gick ner under min rawfoodperiod iallafall.. Sen jag slutade med den har jag börjat hetsäta ofta när jag äter "dålig" mat(ex pasta, bröd, kött, mjölkprodukter) vilket har resulterat i att jag snart har gått upp dubbelt så mycket som jag gick ner.

Jag mår bättre nu.
Bättre än jag någonsin gjort. Jag älskar t.ex. mig själv. Jag tycker att jag är vacker minst en gång i veckan vilket för mig är enorma framsteg. Jag har börjat tänka saker som jag bryr mig inte om hur jag ser ut, bara hur jag mår.
Inte varje dag, men tillräckligt ofta för att jag ska märka skillnaden.

Sen bor hon kvar inne i mig. Den ätstörda. Jag hetsäter fortfarande, men mer sällan, och jag börjar lära mig att hantera det.

Mitt mål nu är att börja träna så jag kan bli stark. Jag känner mig fel.
Jag har ont jämt, i alla mina leder. Jag har ingen styrka ingen kondis och är stel som en pinne.

Vi får se hur det går..

Jag vill..

Jag vill skapa! Jag vill tvätta dom fem säckarna med fårull som ligger och surnar ute i ladan, och tova en massa saker! Jag vill spinna den säcken med alpackaull som ligger inne på kontoret.
Jag vill göra örhängen och presenter med all min polymerlera
Jag vill rosta pumpafrön, göra rödbetschips, måla om köket, lära mig att spela ukulele bättre, bli hennatatuerare, börja med yoga, äta mer raw, bygga om vagnen så någon kan bo i den, måla tavlor, planera odling till våren, gräva i trädgården, bygga planteringslådor, rusta upp hönshuset, färga alla mina kläder, sticka, virka, brodera, sy om min fårskinnskappa till tofflor och annat som jag faktiskt skulle använda, sjunga, dansa, riva, bygga, slänga, återanvända, skapa..

Men jag har inte råd, för jag måste hoppa av skolan om jag ska kunna leva mitt liv men då har jag inga pengar och kan definitivt inte leva mitt liv.. Kan medborgarlön bara finnas? Nu? Tack?

Kan man crowdfunda sitt liv? Hej världen, det här vill jag göra, lust att sponsra? Min tanke är ju att odlad mat, produktion och diverse skapelser ska delas, bytas, säljas men vem fan vet hur lång tid det tar innan det börjar ge någon resultat.

Just nu är vi 7 djur och två människor på ett csn plus några tusen till i månaden. Kul, eller inte.

Jag är så jävla stressad, jämt. Stressad, ångestfylld och helt slut. Jag klarar inte av att göra något annat än; Skola, hem, laga mat, vila, sköta djur, sova, sen repeat.. Allt annat kräver en enorm kraftanstränging som jag lyckas frammana typ..en gång i månaden. Max..

Ett av varningstecknen för att man är på väg att gå in i väggen är tydligen att ingenting är roligt längre, Check! Jag gör typ inget av det som står ovan. Jag tvingar mig själv till det ibland för jag mår bra av att vara kreativ, men det är jobbigt, jag måste tvinga mig själv att ha roligt, och det är inte speciellt roligt när jag väl gör det. Men jag mår bättre efteråt..

Men jag har liksom inget val. Plus att jag älskar teckenspråket. Det är helt jävla fantastiskt och jag vill använda det varje dag tills jag dör, men den här skolan.. Åh vad den dödar mig, min själ, min lust att lära. Det gör mig väldigt ledsen, kan jag bara få gå på dom lektionerna som gör mig glad och hoppa över dom som ger mig ångest och stress och som jag inte ens vill hålla på med?

Jag oroar mig för hur jag ska kunna behålla teckenspråket när det här läsåret är över. Har jag tur blir jag erbjuden ett extra år(ett läsår halvtid med bara teckenspråk och inget annat) Men ja..Vi får se.. Jag mår ju som sagt inte bra av att vara här så.. Jag vet inte ens om jag vill. Men jag vill inte tappa språket och den enda teckenspråkiga miljön jag har är skolan.

Jag får helt enkelt hitta ett jobb där jag får använda teckenspråk..

Just det ja..

Mondag

Dagens projekt är grönkålschips !

I'm in the healthzone. Sugen på grönt, frukt, nötter, bönor, nomnomnomnom

Inte konstigt med tanke på hur jag levt på sista tiden.. man vet att man har näringbrist när man har cravings efter babyspenat..

Tag grönkål, dra loss stammarna, svär över att alla bitar blir pyttesmå.

Lägg i en skål, häll på ½msk oliv eller kokosolja, eller vilken jävla olja du vill. 

Mojsa runt("massera")

Lägg ut på bakplåtspapprad plåt och strö över lite goa kryddor, inte för tätt ba'.

In me plåten på 150 grader i tio minuter, sen ut, vänd på plåter och in igen 12-15 minuter jag hade min inne i 14 och de smakar lite bränt nu.

Sen när du har tagit ut dom så är det bra att dom får vila typ 3 minuter innan du börjar moffa i dig dom.

Slut!

 Kånst.

 Det är en sån' dag idag

 Fläsk de e gött de' !

 Sjunga ryska på svenska

Gimme gimme gimme!

<3

 Vi har en ockupant på tomten, Abbe älskar att skälla på hen.

 Magiska jävla ögon Skrålltrållet har..

Puss

Finskan Funderar

Jag är tredje generationens invandrare
inte svensk alltså.
Fast endå så väldigt svensk, om en jämför med väldigt många andra tredje generationens invandrare.

Jag fick inget språk från faderslandet
Jag är vit som en snöflinga

Men endå.. Folk hajar till när de hör mitt efternamn, för jag är ju inte svensk.

Jag börjar känna att det är mer och mer viktigt, mitt finska arv. Vill lära mig finska, vill koppla ihop det där konstiga efternamnet med mitt liv..

Jag börjar också bli mer och mer arg. Arg på osynliggörandet, arg på diskrimineringen, arg på att anledningen till att jag inte har fått lära mig finska är för att samhället lärde min pappa att hans modersmål var fult och fel och skulle inte användas.

Jag blir arg när folk driver med finländare.
Det stör nog folk en hel del.
Att jag inte är okej längre med att mitt folk ses som alkoholiserade känslokalla latmaskar. Att den stereotypiska hårda finska mannen säljer byggmaterial på tv-reklamen. Att det ska finnas en nolltolerans mot diskriminering mot folk från andra länder, men mot finnarna är det okej. Att det är så jävla okej att vara så mot mig.

Alla krogkvällar och hemmafester hos svenskar som spenderats med att bevisa att jag minsann är en riktig finne genom att supa mig så redlös så jag inte minns något eller spytt ner en blomkruka.. Alkohol gör en inte smart direkt..

Men visst. Jag vet att jag har det lätt, superlätt. Sålänge jag håller käften och ingen ser mitt efternamn på ett papper så passar jag ju in. Jag är ju vit.

Men det syns tydligen endå, om jag hade fått en krona för varje gång någon frågat mig om jag är finsk för att jag ser ut att vara det(oftast pga mina "finska kinder") så skulle jag inte behöva slava som vårbiträde den här sommaren.

Men jag ÄLSKAR att jag är finsk!

Min finska släkt är stor, högljudd, full av kärlek, så jävla inte svensk. Jag har aldrig klarat av att umgås med svenska familjer. Där man ska vara tyst och lugn och äta fint med små tuggor och smyga runt varandra och aldrig visa känslor. Jag är så glad att jag har träffat en man vars familj spenderat en majoritet av sin tid utomlands, så dom har kärleken och värmen i sin familj dom med.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Få ur mig tankar som snurrar. Jag orkar inte försöka vara svenskarnas uppfattning av vad en finne är mer. Däremot vill jag gärna bli mer finsk. Hitta min kultur som ju faktiskt är min. Jag letar så mycket i mitt liv. Letar efter något som känns rätt, som känns som mig. Och jag tror att det är Finland jag letar efter egentligen, jag tror det är biten som saknas. Så jag tänkte reclaima den från och med nu. Jag hoppas att jag har rätt, och jag hoppas att jag hittar verktygen för att kunna be alla saatana ruotsalaiset att hålla käften när de börjar prata finlandssvenska såfort de hör mitt efternamn eller säger: "Dinaa...Dinaa.. Hyväräjnen? Hyvänänän? Äh.."

Nyt alkaa loppuelämäni